Att sticka ner handen i mjukbotten för att se vad som finns är intressant. 
I detta prov med mjuk lera/sand samt med mycket organiskt material
ovanpå fanns det gott om maskar och snäckor.

Många drar sig för att placera sina beten på dy/lerbotten trots att mycket av karpens godsaker trivs på dessa partier och det kanske inte är så konstigt varför dessa platser undviks då en synonym för dy är eländig situation.

Om vi tittar närmare på karpens meny klarnar det förhoppningsvis upp varför dessa platser är ett bra val att placera sina beten på. Många sländor lever i och på mjukbotten och den kanske mest kända insekten i karpfiskesammanhang är den röda fjädermyggslarven som går under namnet bloodworms. Till skillnad mot många andra insekter producerar den hemoglobin vilket gör att den klarar av syrefattiga bottnar där de livnär sig på multnade växtdelar. En snabb blick på deras näringsvärde ger en bra förklaring varför dessa står högt upp på menyn och utgör många fiskars diet. Deras fasta kroppsmassa (9 %) består bland annat av 65 % rent protein och 10 % fett. De är även tack vara sin höga halt av hemoglobin en viktig källa för järn. Det brukar oftast inte vara svårt att finna både musslor och andra snäckdjur i anknytning till dessa partier.

Det finns många olika variationer av mjukbotten i sjöar beroende på ålder och hur strömmarna har blandat materia och mineraler. De kan variera i både konsistent, densitet, färg och doft på olika platser i en och samma sjö. Partier som är lämpliga att placera ett bete på är områden med en mildare doft då dessa i normala fall har en högre halt av mat än partier som stinker. Lyckas du hitta små partier som är djupare än övrig botten är risken stor att du har hittat ett karphål (se artikel om hot spots). Ett smidigt sätt att ta bottenprov om sjön inte är för djup är att använda sig av en äppelplockare och om du fiskar från land går det att få upp små prover av botten med hjälp av att fästa ett tyngre sänke på en feeder som har täppts till i botten samt sidorna med myggnät.

Riggar 
Det kanske viktigaste att ha i åtanke är att ta reda på hur tjock lagret av dy/sediment är för att kontrollera att krokbete inte sjunker för långt ner eller placeras för högt upp. Hur långt ner din rigg sjunker beror både på sänkets vikt och på dess utformning, men även om du bromsar upp kastet eller droppar från båt. Ett enkelt sätt att kontrollera hur långt ner tafsen kommer sjunka är att fästa en bit vitt snöre som gärna få vara glesare mellan fibrerna för att snabbt ändra färg. Genom att kasta ut din rigg och vänta några minuter så får du en bild av hur långt nere tafsen sjunker.

Valet av rigg är både en smaksak och hur långt ut du behöver fiska. Många standardriggar fungerar alldeles utmärkt genom att halvera sänkets vikt till vad du normalt brukar använda eller genom att öka sänkets volym så denna inte sjunker så långt ner. Stensänken från Palltrax fungerar mycket bra till mjukabottnar på grund av vikt i förhållande till större yta. Personligen så föredrar jag att använda mig av en helikopterrigg som bara är utrustad med en stopp pärla (se bild säkra riggar). Anledningen till detta är att jag kan justera djupet med denna och när sänket kilas fast i den mjuka botten glider tafsen upp och placerar riggen i det övre bottenlagret. Fördelen med att sänket kilas fast är att karpen inte kan flytta sänket utan att kroka sig själv och det går även bra att använda mindre sänken än vad du normalt skulle använda

En enkel rigg som denna funkar utmärkt 
- en helikopterrigg med justerbart djup för tafsen.

Tafsen får gärna vara kortare än vanligt då en karp som gräver i dyn flyttar sitt huvud kortare sträckor än vad den gör på ren botten och det kan vara en nackdel att använda för styva tafsmaterial på mjukbotten. Risken finns nämligen att du förstör din presentation om sänket sjunker ner och drar med sig en bit av din rigg, så att resterande del står upp onaturligt från bottnen. En annan sak som kan vara bra att tänka på är hur stor risken är att krokspetsen blir täckt av växtdelar . Detta är extra viktigt att tänka på om du föredrar att dra loss sänket ur dyn och löses lätt med en bit pva på kroken

Beten
Till skillnad mot att fiska på hårdbotten där de flesta beten kan bli hittade är risken stor att beten hamnar för långt ner i dyn om de väger för mycket. Jag tror förvisso att när väl karpen har hittat mäskplatsen är det snarare en fördel att ha krokbetet en bit ner i dyn, men risken om allt mäsk har begravts djupt är att mindre signaler sänds ut eller kanske ännu värre är att när karpen väl har hittat mäsket ligger det för djupt och krokbetet blir inte upplockat. Det finns många historier på både karpar och sutare som har blivit felkrokade i ryggen och med tanke på att en karp kan gräva flera dm i mjukbotten är det onödigt att inte ha mäsk och rigg på samma djup. För att undvika detta är det en fördel att använda lätta beten som inte gräver ner sig så djupt. Om du rullar dina boilies själv är det lämpligt att lägga till några ingredienser med hög densitet, förslagsvis räkmjöl. Ett annat sätt är att öka ytan i förhållande till vikten och då fungerar halva boilies eller chops som är kokta stänger av deg som sedan skärs till i lämplig storlek. 

Ett annat problem är att boilies lätt tar åt sig omgivande dofter och för att förhindra detta finns det tre alternativ. Det första är att välja/skapa en boilie med tätare skal som inte tar åt sig omgivande dofter lika lätt eller att välja en doft som Nash siltbuster som är anpassad för dessa förhållanden.

Det sista alternativet är att använda återfuktade beten som tack vara att de har sugit åt sig maximalt med vätska redan är mättade och inte tar åt sig mer dofter. Nackdelen är givetvis att dessa mjuka beten blir en lätt match för övrig vitfisk. Återfuktande beten fås genom att låta betena torka för att 24 timmar innan fiske återfuktas med vätska efter personlig smak.

Om vi tittare närmare på krokbeten skiljer sig även dessa lite från att fiska på en hård botten. Skillnaden är att karparna gräver runt i sin jakt på föda och därför tror jag ett kritiskt balanserat bete alternativt bottenbete fungerar bättre än en renodlad pop-up av den enkla anledningen att de ligger på samma nivå som övrigt mäsk. Risken med svävande beten är helt enkelt att dessa kommer för högt upp och när karparna är inne på din mäskplats helt enkelt missar krokbetet. Används ett kritiskt balanserat bete är risken stor att denna följer med in i munnen när karpen gräver runt. 

En vidare titt på mäskning så tror jag det är en stor fördel med att mäska på en koncentrerad yta och gärna ha två spön inte för långt ifrån varandra. Detta underlättar för karpen att hitta mäskplatsen och kanske viktigast av allt ditt krokbete. Bakgrunden till detta är att många sjöar med dybotten över lag har en stor mängd naturlig föda på en begränsad yta och risken finns att många små mäskplatser försvinner bland all naturlig föda. För att underlätta ytterligare för karpen att hitta ditt krokbete och något som jag starkt rekommenderar är att använda pva påsar med doftämnen/stickmix kopplade till krokbetet. Genom att fästa dessa på kroken smaksätts omgivande dy och tack vare en ökad volym dras inte kokbetet för långt ner. Har använt en bloodworm dip i kombination med samma smak i stick mix. En annan het produkt för detta ändamål är Sticky baits liquid bag it som är en pva vänlig vätska som stannar på sjöbotten upp till 24 timmar. 

Den enkla anledningen till varför många karpar inte fångas är helt enkelt att ingen fiskar där de äter. Är det inte dags att du fångar din drömfisk som mumsar runt på dybotten långt ifrån riggar och sandbotten? Lycka till!

/Patrik Ott

Även en standardrigg med lite lättare sänke funkar
bra - här med ett 40 grams bly.